Dutch-born Canadian Painter, 1815-1872 Canadian painter of Dutch birth. He learnt the rudiments of music and painting from his father and about 1830 attended the Akademie der Bildenden Kenste in D?sseldorf. He moved to America c. 1835 and enlisted in the US army. In New York he met Louise Gauthier, a French-Canadian, and settled in Montreal with her in 1840, working as a painter and a musician. In 1842-3 he had a studio in Rochester, NY; in the following year he studied in Paris, making copies in the Louvre. Returning to Canada in 1845, he painted portraits in Toronto, and from 1845 to 1853 he lived in Longueuil and then in Montreal, where he produced genre paintings, landscapes and portraits. He exhibited in Montreal and Toronto, and a series of lithographs were published after his drawings. However, he found it difficult to sell his work in Montreal and had to resort more or less completely to sign-painting for a living. About 1853, at the instigation of the auctioneer John Budden, Krieghoff settled in Quebec City. He lived there for 11 years, making several trips to Europe. During this period of intensive production, he achieved popularity and prosperity and painted his best-known pictures, which were scenes depicting the local townspeople and the North American Indians, and views of Quebec City and the surrounding region. About 1858 he made panoramic paintings of Canada for the Provincial Parliament buildings in Quebec. From 1864 to 1867 he lived in Paris and Munich,   Related Paintings of Cornelius Krieghoff :. | A Winter Scene | Chippewa Indians at a Portage | Self-portrait by Cornelius Krieghoff, | The River Road | The Artist and His Friends |
Related Artists:
Workshop of Anton von Maron
Anton von Maron (January 8, 1733 - March 3, 1808) was an Austrian painter, active in Rome. Von Maron was born in Vienna, but moved at a young age to Rome. There, he studied under Anton Raphael Mengs, and became an accomplished portrait painter. He married a sister of Mengs, Therese Maron, who was a painter in her own right. He lived the rest of his life in Rome, and died there in 1808.
Henry Gritten
Australian Landscape artist 1818-1873 was an English/Australian artist. Gritten was the son of a London picture dealer, was born probably in 1817. He studied art and was on friendly terms with David Roberts and other leading artists of the period. He began exhibiting at the Royal Academy in 1835, and during the next 10 years 12 of his pictures were hung at its exhibitions. He was a more frequent exhibitor at the British Institution, and had 30 of his pictures hung there between 1836 and 1848. In the latter year he went to the United States and in about 1852 arrived in Australia. He went first to the Bendigo goldfields, but soon resumed painting in Victoria and Tasmania; there is a View of Hobart in 1857 by him at the National Library of Australia at Canberra. He was represented at the first exhibition of the Victorian Academy of Art held at Melbourne in 1870. He died suddenly at Melbourne leaving a widow and four children in poor circumstances. Gritten was quite a capable painter of his period who had a hard struggle in Australia.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.